Vallonbrukens historia: från hyttor till bruksdöden

Vallonbruken är ett gemensamt namn för flera bruksområden i norra Uppland som etablerades eller expanderades på 1600-talet. Bakgrunden till deras uppkomst sträcker sig långt tillbaka, till medeltida järnhyttor och Dannemoramalmen. Den största utvecklingen skedde under 1600-talet, då vallonska smeder och kapital från utlandet gjorde Uppland till centrum för Europas mest efterfrågade stångjärn. Brukens historia avslutades på 1900-talet, när smedjorna successivt lades ned.

Järn före vallonerna

Järnframställningen i Sverige är mycket äldre än vallonbruken. Tim Smith återger i tidskriften Historical Metallurgy 1997 att den första kända masugnen, Lapphyttan, är från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Länge exporterades järnet som osmundar, små smidda järnbitar, men 1604 stoppades den tillverkningen till förmån för stångjärn som gjordes i industriell skala.

I Uppland kom järnhanteringen tidigt i gång kring Dannemora gruva. Länsstyrelsen i Uppsala län noterar att en hytta i Österbybruk omnämns redan 1444, medan det äldsta säkra dokumentet om gruvan är från 1481. Under första halvan av 1500-talet rekryterade Gustav Vasa arbetskraft från utlandet till gruvan. På 1500-talet fanns tysksmide vid Österby och en mindre järnframställning vid Lövsta.

Gustav II Adolf, Älvsborgs lösen och Louis De Geer

Under Gustav II Adolfs regering växte bergsindustrin kraftigt. Isof beskriver i utställningen Om valloner och vallonbruk hur de små hyttorna i Österby och Vattholma omvandlades till storskaliga vapensmedjor. Detta krävde både kapital och yrkeskunniga arbetare. De kostsamma lånen för Älvsborgs lösen ledde till att uppländska bruk arrenderades ut eller såldes till kronans fordringsägare.

Den vallonske industrimannen och finansmannen Louis De Geer var den största av dessa fordringsägare. Han arrenderade Lövsta bruk 1627 och köpte senare Lövsta, Gimo och Österby tillsammans med stora skogsområden och flera gårdar. Enligt Länsstyrelsen skedde inköpet av både Lövsta och Österby 1643. Historikern Anders Florén skriver i Årsboken Uppland 2000 att De Geer under slutet av 1620-talet även arrenderade samtliga svenska vapenfaktorier.

Vallonerna och den nya tekniken

När skogen tog slut i Nederländerna och de angränsande provinserna flyttade järnproduktionen därifrån. Uppland erbjöd rika resurser: omfattande skogar, vattenkraft och Dannemoramalmen. Isof anger att drygt 1 000 arbetare med sina familjer kom till Sverige under 1600-talet, lockade av fri transport, religionsfrihet, högre löner och möjligheten att återvända till sitt hemland. Då byggdes nya masugnar och vallonsmidet infördes, med två härdar i stället för en enda. Mer om dessa människor finns på sidan om valloninvandringen.

Bruken blev ovanligt stora. Florén pekar på att det vid både Österby och Lövsta fanns två masugnar under 1600-talet. Österby hade då två hammarsmedjor och Lövsta tre. Upplandsbruken stod bara för omkring femton procent av rikets samlade produktion, men där låg de största bruken som tillverkade det bästa stångjärnet. Hur smidet gick till beskrivs på sidan om vallonsmide.

Arbetslaget i smedjan

Smedjorna var bemannade för att gå dygnet runt. Vid smedjorna i Österby och Lövsta arbetade sju till åtta smeder under 1600-talet, ett antal som senare ökade till nio. Vid smältarhärden fanns en mästare, en mästersven och två drängar. Vid räckarhärden arbetade två mästare, en räckardräng, en hjälpkarl och en gosse, som med ett vallonskt ord kallades goujar. Florén konstaterar att arbetsstyrkan var större än i jämförbara vallonska hammare, eftersom smältningen kunde forceras och räckarna fick fler smältstycken att arbeta ut.

Öregrundsjärnet och exporten till England

Vallonjärnet från Dannemora ansågs av 1600-talets vapenhandlare och 1700-talets engelska stålverk vara världens bästa stångjärn. I början av 1700-talet levererade Sverige omkring en tredjedel av Europas järn och vallonjärnet betingade ungefär dubbelt så högt pris som annat stångjärn. Enligt Smith gick omkring hälften av stångjärnsexporten till England.

I England användes järnet för ståltillverkning i cementationsugnar. Efterfrågan steg ytterligare när Huntsman 1740 började smälta det cementerade stålet i deglar. Märket med dubbla ringar från Österbybruk var det mest efterfrågade i Sheffield. Eftersom bokstaven Ö saknades i de franska och engelska alfabeten ersattes den med OO.

Bruken på kartan

Vallonbruken utvecklades under ungefär hundra år. Årtalen nedan bygger på källorna på respektive brukssida på vallonbruken.nu. Åkerby etablerades 1638 och Ullfors 1649, båda av handlaren Henrik Lemmens.

Hargs bruk anlades 1668 vid Hargsån. Tobo anlades 1676 av Emanuel De Geer och blev masugn åt Lövsta. Söderfors fick sina privilegier 1676 som ankarsmedja för flottan. Karlholm anlades 1727 till 1728 av Charles De Geer, ägaren till Lövstabruk.

Bruken fungerade inte som självständiga enheter utan bildade ett sammanhängande nätverk. Florén noterar att bergsmästaren på 1700-talet använde benämningen ”Leufstaverken” i stället för Lövsta bruk, en term som även omfattade Åkerby samt masugnarna i Tobo och Hillebola. En sammanställning av alla bruken finns på sidan Bruken.

Rysshärjningarna 1719

Under sommaren 1719 förstördes de flesta uppländska bruken i samband med de ryska härjningarna längs ostkusten. Med stöd från staten återuppbyggdes de, ofta samtidigt som de moderniserades. I Lövstabruk följde återuppbyggnaden till stor del den gamla planen, men den nya huvudbyggnaden byggdes i tegel snarare än trä. Bruksgatan är i dag främst från 1720-talet, enligt Länsstyrelsen.

Tobo var ett av de få bruken som undkom förstörelse och har därför bevarat sin lösare bebyggelse från 1600-talet. Detta beskrivs på sidan om Ullfors och Tobo.

Brukssamhället: patron, smeder och gratial

Brukspatronen bestämde över samhället fram till slutet av 1800-talet. Bruket agerade både som arbetsgivare, hyresvärd och socialinstitution. Lönerna utbetalades i stor utsträckning i natura, exempelvis som bostad och spannmål. Arbetare kunde hamna i skulder som deras barn fick ärva. Samtidigt ordnade bruken skolundervisning, sjukvård och ett eget pensionssystem kallat gratial. På de större bruken behöll de vallonska familjerna sin kultur, sina traditioner, sitt språk, sin reformerta tro och sina släktnamn över flera generationer.

Isof beskriver också hur isolerade de uppländska bruken låg. Söner stannade oftast kvar och tog över faderns yrke, vilket gjorde att kunnandet i smedjan gick i arv. På mindre bruk i Bergslagen och Mellansverige var vallonerna däremot oftast i minoritet, gifte sig med svenska kvinnor och fick ibland försvenskade släktnamn. Därför är spåren av vallonerna tydligast just i Uppland.

Vid de större bruken fanns skolundervisning från 1620-talet, enligt Florén. Vallonerna utgjorde aldrig majoriteten bland befolkningen, men under 1600-talet kom de att inneha de mest prestigefyllda yrkespositionerna som mästare i smedjor och vid masugnar. Herrgårdarna fick sin nuvarande utformning under 1700-talet. I Österbybruk påbörjades flyglarna på 1730-talet av Jean Jaques De Geer, medan arbetet med huvudbyggnaden inleddes på 1760-talet, när familjen Grill ägde bruket.

Bruksplanen och tron

De raka bruksgatorna och de symmetriska herrgårdarna var inget som vallonerna tog med sig från hemlandet. Florén visar att järnhanteringen i Vallonien vanligen var spridd, med hammare och hyttor placerade på olika platser. Förebilderna för de uppländska bruken fanns i stället i 1600-talets svenska städer, som byggdes eller ombyggdes efter holländska och tyska mönster där regelbundenhet symboliserade ordning och modernitet.

Religiöst sett var förhållandena mer varierade än legenden om de reformerta vallonerna antyder. År 1666 noterade kyrkoherden i Österlövsta, Magnus Leufstadius, att befolkningen på Lövsta var delvis kalvinister, delvis katoliker och delvis inte särskilt religiösa. Under seklets gång gick de flesta över till den svenska statskyrkan. På 1690-talet utnämndes lutherska lärare till bruksbarnen genom ärkebiskopens initiativ, eftersom kyrkan var orolig för spridningen av kalvinismen.

Ny teknik och bruksdöden

Sverige förlorade sin ledande position inom järnindustrin under 1700-talet. Smith nämner den växande ryska exporten, Abraham Darbys smältning med koks från 1709 och puddelprocessen i England 1784. Vallonjärnet efterfrågades fortfarande för specialstål, men de svenska metoderna kunde inte tävla på massmarknaden. Lancashiresmidet, som introducerades i Sverige 1831, var mer bränsleeffektivt och ersatte successivt vallonsmidet. Med lancashirehärden infördes även valsverk, vilka gav högre produktivitet och lägre bränsleförbrukning jämfört med den gamla räckhammaren.

Bolagen som tog över bruken under 1900-talet inledde ofta en nedgångsperiod. Vallonsmedjan i Österbybruk var i gång fram till 1906. I Lövstabruk slutade man tillverka järn 1926 och rev de industriella byggnaderna. Samma år lades Tobo ner, medan Ullfors stängde 1929 och lancashiresmedjan i Karlholm avvecklades 1931. Dannemora gruva stängdes 1992. I dag används bruksområdena som kulturmiljöer, bostadsorter och turistattraktioner.

År	Händelse
1444	Ett överlåtelsebrev nämner en hytta i Österbybruk
1481	Det äldsta säkra dokumentet om Dannemora gruva
1604	Osmundsmidet stoppas och stångjärnet gynnas
1627	Louis De Geer arrenderar Lövsta bruk
1643	De Geer köper Lövsta och Österby
1719	Ryssarna bränner ned de flesta bruken i Uppland
1831	Lancashiresmidet kommer till Sverige
1906	Vallonsmedjan i Österbybruk läggs ned
1926	Järntillverkningen i Lövstabruk upphör
1992	Dannemora gruva läggs ner

Besök

Historien blir tydligast vid ett besök i Lövstabruk och Österbybruk. Aktuella visningstider finns på Stiftelsen Leufstas webbplats, Österbybruks herrgård samt vallonbruken.se.

Vanliga frågor om vallonbrukens historia

När anlände vallonerna till Uppland?

De flesta kom under första hälften av 1600-talet, under Gustav II Adolfs regering och förmyndarregeringen för Kristina. Louis De Geer arrenderade Lövsta bruk 1627.

Varför har bruken namnet vallonbruk?

Namnet härleds från de många vallonerna som bosatte sig vid bruken. Enligt Isof är det första belägget för ordet vallonbruk i Svenska Akademiens ordbok från 1823.

Vem var Louis De Geer?

Louis De Geer var en vallonsk finansman och industriman som arrenderade och köpte uppländska bruk under 1620- till 1640-talen. Han var kronans största fordringsägare och ägde bland annat Lövsta, Gimo och Österby.

Var Upplandsbruken störst i Sverige?

Som enskilda bruk var de störst och deras stångjärn höll högsta kvalitet. Trots detta utgjorde deras produktion endast ungefär femton procent av hela rikets volym.

Vad hände 1719?

Under de ryska härjningarna sommaren 1719 förstördes de flesta bruk i Uppland genom brand. Med hjälp av statsbidrag återuppbyggdes de efteråt.

När upphörde vallonsmidet?

Efter 1831 ersattes vallonsmidet gradvis av lancashiresmidet. Den sista vallonsmedjan i Österbybruk fortsatte att fungera fram till år 1906.

Källor

Uppgifterna kontrollerades 4 november 2026.