Vallonsmide: metoden, härdarna och Öregrundsjärnet

Vallonsmide är metoden som gav vallonbruken deras namn och deras rykte. I smedjan gjordes tackjärn från masugnen om till smidbart stångjärn i två steg, i en smälthärd och en räckhärd. Med malm från Dannemora blev resultatet ett ovanligt rent järn som engelska stålverk betalade dubbelt pris för. I Österbybruk finns i dag den enda vallonsmedjan i världen som står kvar på sin ursprungliga plats.

Från tackjärn till stångjärn

Tackjärnet från masugnen innehöll för mycket kol för att kunna smidas direkt, så vallonsmidet utfördes alltid i smedjan och aldrig i masugnen. I utställningen Om valloner och vallonbruk beskriver Isof hur metoden infördes på 1600-talet och ersatte den tidigare enhärdsmetoden med en tvåhärdsmetod. Detta ledde både till högre produktion och förbättrad järnkvalitet.

I Historical Metallurgy 1997 sammanfattar Tim Smith skillnaderna mellan vallonsmidet och det tyska smidet. Vallonsmidet bestod av två faser: efter färskningen värmdes materialet upp på nytt för att göra smältstycket tätare. Resultatet blev ett sundare järn, men förbrukningen av träkol ökade. Det tyska smidet dominerade i Sverige och stod enligt Smith för ungefär 90 procent av allt smitt järn i landet, medan vallonsmidet främst förekom i Uppland och Östergötland.

Så gick vallonsmidet till

Arbetsgången i Österby har Isof återgett i utställningen Vardag och fest i vallonbruken, baserat på anteckningar från 1930-talet. Långa tackjärnsstavar, kallade gösar, transporterades till smälthärden. Enligt Smith var dessa gösar cirka fem meter långa och matades in i härdens bakre vägg genom en särskild öppning, så att smältningen skedde gradvis från änden.

Steg	Vad som hände
1. Smälthärden	En smälta på ungefär 80 kilo bearbetades med träkol tills järnet blev smidbart. Arbetarna vände smältan med spett ungefär tre fjärdedels varv.
2. Hopslagningen	En hopslagningshammare tryckte samman den porösa smältan till kompakta smältstycken. Drivkraften kom först från vattenkraft och senare från ånga och luft.
3. Vällugnen	Smältstyckena värmdes upp på nytt i vällugnen, där gujarerna stod för driften.
4. Räckhammaren	Med hjälp av räckhammaren formades smältstyckena till stångjärn. Varje stång genomgick två separata räckomgångar.

När stången var glödhet stämplades den med bruksmärket, ett arbete som ofta utfördes av pojkar i tolvårsåldern. Enligt Isofs anteckningar var standardtjockleken 5 tum 5/8, eftersom England krävde stångjärn i just detta mått.

Arbetslaget och skiften

Vid smälthärden i Österby arbetade fem personer och vid räckarhärden fyra man samtidigt. Gujaren var den unge hjälpen som lade in kol i härden och lyfte smältstycken på omkring 25 kilo med tänger som vägde 15 till 20 kilo. Förr arbetade smederna i åtta skift, så kallade turnej, på två och en halv till tre timmar. Arbetet pågick utan uppehåll från klockan sex på söndagskvällen till klockan nio på lördagsmorgonen. Mellan skiften vilade de i labbi, ett vilorum vid smedjan.

Anders Florén visar i Årsboken Uppland 2000 att uppländska smedjor anställde fler smeder än motsvarande anläggningar i Vallonien. Vid Storhammaren i Lövsta arbetade fyra smeder vid smältarhärden och fem vid räckarhärden. Smältningen kunde drivas på, vilket innebar att räckarna fick fler smältstycken att bearbeta.

Kol, järn och kontroll

Lönen för smederna baserades på hur effektivt de använde råmaterialet. Isof noterar att smederna för varje deciton tackjärn skulle producera minst 87 kilo smitt järn. Om mer järn framställdes räknades överskottet som överjärn och belönades med extra betalning, medan underskott drogs av från lönen. Ersättningen för sparat överkol och överjärn betalades ut vid nyår. Varje härd hade ett eget bås i kolhuset för att möjliggöra noggrann kontroll av kolanvändningen.

Arbetsveckan hade en fast rytm. På lördagen släcktes härden och på söndagsmorgonen skulle mästaren ställa härden inför veckans arbete. År 1936 arbetade man i Österby i åttatimmarsskift dygnet runt, där två lag turades om tills de hade gjort 48 timmar. Då släcktes härden igen.

Florén skriver att det i Vallonien var vanligt med två smältarhärdar per hammare, eftersom räckarsmederna arbetade snabbare än smältarlaget. I Uppland valdes i stället en annan lösning: antalet smeder vid varje härd ökades. Den övergripande organisationen av bruken beskrivs på sidan om vallonbrukens historia.

Ord från smedjan

Smedjans språk bevarade länge ord från vallonskan. I Vallonskans språkliga arv skriver Isof att benämningarna för hammar- och masugnsarbete var de som överlevde längst. En ordförteckning över vallonsmidet från 1896 innehåller nästan 70 ord som dokumenterades med hjälp av uppgifter från en man i Harg.

Ord	Betydelse
gös	ett långt stycke tackjärn, möjligen härrörande från franskans gueuse
gujar	kolpojke eller lärpojke, bildat från en fransk dialektform besläktad med goujat
turnej	skift, av vallonskans tourneye
labbi	vilorum mellan skiften, troligen härlett från franskans l’abri
lupp	liten järnsmälta, ett ord som vallonerna kan ha fört med sig

Öregrundsjärnet och England

Järnet transporterades bort via Öregrund, som enligt en rapport från Sjöhistoriska museet under 1600- och 1700-talen hade ensamrätt att frakta järn från de uppländska bruken till Stockholm. Detta ledde till namnet Öregrundsjärn, som ofta används om vallonjärnet från Uppland. Isof anger att vapenhandlare på 1600-talet och engelska stålverk på 1700-talet ansåg vallonjärnet från Dannemora vara världens bästa stångjärn. Priset var ungefär dubbelt så högt som för andra typer av stångjärn.

Förklaringen låg i malmen. Den fosforfattiga malmen från Dannemora innehöll mangan, vilket enligt Smith gjorde stångjärnet idealiskt för cementationsprocessen, där järnet kolades upp till stål. Den första cementationsugnen i Storbritannien byggdes 1614 och efterfrågan ökade när Huntsman 1740 började smälta stålet i deglar. Det järn som tillverkades i Vallonien nådde aldrig samma kvalitet eftersom malmen där innehöll fosfor, påpekar Florén.

Det mest eftertraktade märket i Sheffield var det med två ringar från Österbybruk. Eftersom bokstaven Ö inte fanns i de franska och engelska alfabetena ersattes den med OO.

Lancashiresmidet tar över

Lancashirehärden kom till Sverige år 1831. Den var en sluten konstruktion som förbrukade betydligt mindre bränsle än de öppna härdarna och höjde samtidigt produktionen. Med tiden ersatte den gradvis vallonsmidet. I Älvkarleö infördes lancashiresmidet redan 1831, medan en lancashiresmedja uppfördes i Karlholm år 1880.

Smedjan i Österbybruk har sina rötter i 1500-talet, men dagens byggnad är från slutet av 1700-talet. Driften pågick fram till 1906. Smith karakteriserar den som den enda kvarvarande vallonsmedjan i världen som fortfarande står på sin ursprungliga plats. Ytterligare information om smedjan och bruket finns på sidan om Österbybruk.

Besök

Besökare kan se vallonsmedjan i Österbybruk med guidad tur. Aktuella öppettider finns på Österbybruks herrgårds webbplats samt på vallonbruken.se.

Vanliga frågor om vallonsmide

Vad är skillnaden mellan vallonsmide och tyskt smide?

Vallonsmidet krävde två separata härdar: en för att smälta och färska tackjärnet och en annan för att återuppvärma smältstycket innan det räcktes ut. Tyskt smide använde däremot endast en härd och var den dominerande metoden i Sverige.

Gjorde masugnen stångjärn?

Nej. Masugnen producerade endast tackjärn. Stångjärnet framställdes genom smidning i smedjan, där vallonsmidet tillämpades.

Varför var vallonjärnet så dyrt?

Dannemoramalmen var nästan fosforfri och innehöll mangan, vilket resulterade i ett mycket rent järn som passade utmärkt för engelska stålverk.

Var kan man se en vallonsmedja i dag?

I Österbybruk, där vallonsmedjan var i drift fram till år 1906 och i dag visas med guide.

Källor

Uppgifterna kontrollerades 4 november 2026.